Holmgren, Léo (1904-1989), skulptör. Drottning Ulrika Eleonora (1719-1720).

Konstmedalj av skulptör Léo Holmgren, porträtterande Sveriges drottning Ulrika Eleonora varmed det karolinska enväldet övergår i den modernare frihetstiden.

Av skulptör, medalgravör Léo Holmgren (1904-1989), signerad "Lh" på båda sidor. Brons, 40 mm. 42,8 gram. [Referens: Saknas i referensverket Sveriges Kungliga Medaljer].

Åtsida: Drottning Ulrika Eleonora (Pfalziska ätten).

Frånsida: Symbolisk skildring hur karolinska enväldestiden avslutas, och frihetstiden inleds. En karolin återkommer hem till soldattorpet efter långvarig krigsföring, och träffar för första gången sin halvvuxne son, som leker med faderns gevär.

ULRIKA ELEONORA (1719-1720)
Ulrika Eleonora (den yngre), född 23 jan 1688, död 24 nov 1741, var regerande drottning av Sverige 1719–1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora (den äldre) av Danmark, syster till Karl XII. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös.

Giftermål
Så snart Ulrika blivit giftasvuxen fick hon många friare. Eftersom hennes bror Karl XII var ogift och barnlös betraktades hon som en trolig arvtagare till svenska tronen, något som drog till sig många äktenskapsanbud.

Efter nederlaget mot Ryssland i slaget vid Poltava juni 1709, uppstod två läger, det ena holsteinskt som ville se Karl Fredrik av Holstein-Gottorp som kungens efterträdare, det andra var ett svenskt läger som ville se Ulrika Eleonora som efterträdare, helst i ett äktenskap med prins Carl av Danmark. Båda förslagen föll då man i augusti fick brev från Karl XII att han undkommit med livet i behåll och var nu i säkerhet i Turkiet.

Istället begärde Fredrik av Hessen 1710 hennes hand, och efter flera års förhandlingar tillkännagavs trolovningen 1714 och giftermålet firades 24 mars 1715. Vid hennes giftermål yttrade hennes bror: "I kväll dansar min syster kronan av sig".

Ulrika Eleonora väljs till Sveriges drottning
Då Ulrika Eleonora 5 dec 1718 underrättades om sin brors död visade hon stor sinnesnärvaro, hon lät hälsa sig som drottning på grund av arvsrätt. Hon förklarade sig villig att avskaffa den s.k. suveräniteten" (det karolinska enväldet) och "sätta rikets styrelse i dess gamla skick och väsen igen". Rådet, överrumplat, satte sig först inte emot detta, men riksdagen tvingade henne att avstå arvrätten för att bli vald till Sveriges drottning. Hon valdes till drottning 23 jan 1719 (på sin 31-årsdag).

Ulrika Eleonora, som var uppfostrad i enväldets grundsatser, blev samarbetet med rådets medlemmar inte så bra.

Önskemål om samregering och abdikering
Ulrika Eleonora hade, när hon valdes till drottning, önskat dela tronen med sin gemål, men adeln avslog detta. Drottningen, uppfostrad i enväldets grundsatser, hade svårt att finna sig i den nya författningens former och samarbetet med rådets medlemmar blev inte så bra. Vid 1720 års riksdag försökte hon återigen få till en samregering med maken, men ständerna nekade, hon valde då helt enkelt att abdikera och avsäga sig regeringen till förmån för sin man. Den 24 mars 1720 hyllades Fredrik av Hessen som kung Fredrik I.

Ulrika Eleonora som drottninggemål
Efter abdikeringen drog hon sig helt undan från politiken och sysselsatte sig istället med välgörenhet, läsnng och umgänge med vänner. Hon gjorde några inhopp som tillfälligt regerande drottning när maken var bortrest och sjuk.

Relationen mellan Ulrika Eleonora och Fredrik beskrivs initialt som lycklig, men relationen förändrades då Fredrik blev kung, och det sades, att då Ulrika Eleonora gav Fredrik kronan, gav hon honom också friheten. Ulrika tog illa av sig av makens utsvävande med andra kvinnor, men försökte inte visa missnöjet utåt. Attityden förvärrades dock efter att Fredrik och mätressen Hedvig Taubes förbindelse resulterade i barn.

Död
Ulrika Eleonora avled av smittkoppor i Stockholm den 24 nov 1741.

LÉO HOLMGREN (1904-1989)
Léo Holmgren, född 1904 i Paris, död i Stockholm 1989, var skulptör, medaljkonstnär och myntgravör. Léo Holmgren var son till den svenske porträtt- och landskapsmålaren Wilhelm Holmgren och hans franska hustru Marie Jeanne Ferrand. 1914 flyttade familjen till Sverige.

Holmgrens intresse för skulptur- och medaljkonst ledde honom först till studier vid Tekniska skolan 1923-1924. Studierna fortsatte därefter på Konsthögskolan 1925-1930 där han studerade för bland andra, Carl Milles och Erik Lindberg.

Under studietiden gjorde han ett studieuppehåll 1927 för att tjänstgöra vid det franska myntverket, La Monnai, i Paris. År 1938 började han arbeta vid Kungl. Mynt- och justeringsverket och 1944 efterträdde han Erik Lindberg i tjänsten som chefsgravör. Under sin tid där formgav han bland annat flera jubileumsmynt och Gustaf VI Adolfs 5-kronorsmynt från 1972. Efter pensioneringen 1974 fortsatte han sitt konstnärliga arbete bland annat för Sporrong. För dem utförde han belönings- och jubileumsmedaljer.