Efter Alexander den Stors död delades hans erövrade länder in bland hans generaler, inklusive Seleucus I Nicator. Seleucus antog styrning över de yttersta asiatiska territorierna och grundade sitt Seleucid Kingdom. På sin höjd omfattade riket Lilleasien och sträckte sig österut till nordvästra Indien.

Detta mynt är en tetradrachm som präglats under regeringen av Philip I, som var den 26: e härskaren av Seleucid Kingdom och Seleucus 'stor-stor-stor-great-great-great-sonson. Vid denna tid var imperiet på väg att kollapsa, de västra gränserna under press från den romerska republiken, och de östliga gränserna krympade vid framsteg av parterna. Det en gång mäktiga kungariket reducerades nu till lokala dynastier i Syrien. Förvärra saken, det fanns inbördeskrig bland kungafamiljen. Philip var en av fem söner födda av Antiochus VIII Grypus och Cleopatra. De fem bröderna krigade sig emellan och även mot en andra gren av kungafamiljen härstammade från Antiochus VII Sidetes.

Den första av syskon som styrde var Seleucus VI Epiphanes, som styrde kort från och med 96 f.Kr. innan han dödades av en kusin från Sidetes släkt. De nästa två i raden för tronen var Philip och hans tvillingbror Antiochus XI Epiphanes. Det verkar som att de två delade makten, som troligen verkade ovanlig med tanke på att hela kungafamiljen fejade. I alla fall fick Philip smeknamnet Philadelphus, eller "Philip den brorälskande."

De två bröderna lyckades samarbeta, åtminstone tills Antiochus XI dödades av en kusin från Sidetes-klanen. Nu var det på väg att Filips yngre bror, Demetrius III Eucaerus, strida om tronen. Demetrius inrättade en separat domstol i Damaskus och försökte förtrycka Philip, som i sin tur fick hjälp från parterna. Den senare fångade Demetrius och fängslade honom för livet.

Trots att Demetrius var ur vägen, kunde Philip inte luta sig tillbaka, slappna av och härska från sin domstol i Antiochia: han hade ännu en yngre bror att hantera, Antiochus XII Dionysus. Antiochus XII efterträdde Demetrius som den separatistiska härskaren av Damaskus och dess omgivningar. Medan Antiochus XII var på kampanj mot parterna, marscherade Philip mot Damaskus. Garnisonschefen, Milesius, överleverade staden till Philip utan kamp. Milesius trodde att han skulle belönas, och när hans förväntningar inte uppfylldes lyckades han manövrera Philip utanför stadsportarna och låsa honom ut. Philip återvände antagligen till Antiochia. Även om Antiochus XII dödades senare i strid, återvände Philip aldrig för att återta Damaskus.

Det exakta slutet på Filips liv och regeringstid är inte säkert, symptomatiskt för den snabba avdunstningen av Seleuciderna till otydlighet. Han styrde fram till minst 83 f.Kr., och kanske under en tid därefter, innan regionen togs över av Tigranes den stora och hans kortlivade armeniska kungariket. Snart fick Romerska republiken kontrollen, och under några decennier fortsatte man lokalt att mynta mynt med den typiska Seleucid-designen med Philip I på framsidan och sittande Zeus, som höll en scepter och Nike, på baksidan. Det är tveksamt att någon hyllning till Philip eller Seleuciderna var avsedd; istället valdes designen troligtvis med fördel.